Under kalla kriget så var västvärlden uppdelad i öst och väst. USA stod i sina egna ögon för frihet och demokrati medan de såg Sovjetunionen som den onda makten som var odemokratisk och som de ville besegra. I en värld av terrorbalans var det som hände även långt borta även viktigt för hur USA uppfattades inom landet.

När USA blev attackerad såg de ett tillfälle att visa världen att de var starka och kunde slå tillbaka kommunisterna.

President Johnson kunde inte gå ut offentligt utan att mötas av antidemonstranter. I hela USA hördes demonstranternas slagord: “LBJ, how many kids did you kill today?”.

1968 förklarade Johnson att han var beredd att inleda fredsavtal och att han inte tänkte ställa upp i nästa val eftersom antikrigsoppositionen mot honom var för stark.

Johnson efterträdes av Nixon som under valet påstod att han hade en hemlig plan för att göra slut på kriget. Planen gick ut på att låta Saigonregimen stå för krigandet, antikrigsrörelserna skulle avväpnas och att de amerikanska styrkorna skulle tas hem.

1969 började opinionsundersökningar visa att en majoritet av USA:s befolkning ville att de amerikanska styrkorna skulle lämna Vietnam. När Nixon lät amerikanska trupper gå in i Kambodja, 1970, för att skära av FNL:s försörjningslinjer möttes han av våldsamma protester, studenterna ockuperade sina universitet och höll protestmöten mot kriget. Det blev allt vanligare att vägra tjänstgöra i kriget.

Nixon skrev redan 1969 att militärupptrappning skulle innebära att den amerikanska befolkningen skulle bli mer kritiska mot kriget. Han försökte trots det utvidga krigsinsatserna och anfalla de nordvietnamesiska baserna i Kambodja.

Soldaterna som kom tillbaka från kriget hyllades inte som hjältar utan blev föraktade eftersom opinionen en var för stark.

Bild: http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=54&vid=284